Linderödsgrisens dag – den 9 maj – hur vill du uppmärksamma den?

1952 beslutar Skånesdjurpark att man skall införskaffa gamla typens skogssvin, den typen av grisar som fanns på varje gård som var stor nog, det var en ganska brokig population som varierade i storlek och färg och från vilken landsdel den fanns. Dessa grisar fanns innan uttrycket ras blev känt och spritt.

När intresset för lantbruk och husdjursavel blev mera populärt under 1800-talet tittade många starka röster utomlands för att hitta nya raser för att öka produktionen på svenska gårdar, väldigt få lyfte fram fördelarna med det sedan urminnes tider anpassade svenska grisarna.

Tack vara Skånes Djurpark och senare en inventering utförd på uppdrag av Statens Genbanksnämnd 1992-93 hittades 8 stycken founder (ursprungsdjur) samt ättlingar till dem. Dessa galtar och suggor utgör grunden till dagens Linderödssvin som i dag uppgår till mellan 200-300 avelsdjur.

Den 9 maj är det Linderödssvinets dag en alldeles egen dag för denna vår enda gamla svenska grisras, om du har Linderödssvin eller är intresserad uppmärksamma och sprid kunskap. Denna dag kan vi tillsammans höja våra röster och berätta om denna fantastiska ras. Om du har ett evenemang på gång kontakta webbmaster@landtsvinet.se så kan dom hjälpa till att sprida information

 

Härliga höst

Mörka mornar och höstlöv som täcker marken och lite här och var har frosten satt sina klor i pumpalandet, så nu är alla vintersquash inplockad och ligger för att mogna. När man skördar alls sorters pumpor är det viktigt att man ser till att få med själva skaftet, den kan ses som flaskans kork, den är när man skördar den saftig och grön men i takt med att pumpan mognar blir den hård och torr. Låter man den sitta kvar håller sen pumpan i flera månader ibland upp till ett år, men skulle man råka slå av den ruttnar snart hela pumpan så då är det bäst att tillaga den direkt, Några favoriter här hemma när det gäller vintersquash är den lilla och orange/röda Hokkaidotypen Uchiki Kuri 1-2 kg ibland mera håller fint i 3-4 månader, den är lättlagad pga sin optimala storlek och när man rostar den i ugnen blir skalet mjukt och man kan med fördel använde det med resten av pumpan när man gör en god soppa. Vill man ha en sort som kan lagras riktigt länge skulle jag satsa på Marina di Chioggia mörkt grön från norra Italien men med ett kött som har kraftig färg, något kg tyngre än Uchiki Kuri men som sagt mycket lagringsduglig.

Vintersquash borde ha samma status som potatis, beta och morot i köket, mycket mångsidig och passar både i soppor, ungs rostad eller varför inte i brödet?

Det är inte bara i trädgården som hösten märks, ute på våra naturbeten märks det att gräset inte växer lika frodigt och det djur som med glädjeskutt kastade sig ut i härlighet berättar nu ljudligt för bonden att det är dags att åka hem igen. Årets hemvändarflytt blev lite försenad på av ett långdraget kopplingsbyte på bilen men när vi väl kom i gång går det snabbt. Nästan alla våra betesdjur är utplacerade på extra värdefulla naturbetesmarker där det med sina mular vårdar och förbättra kulturmiljön och skapar livsutrymme för inte bara sig själva och gräset utan även, örter, insekter och svampar.

Mest sugen på att återse gården var vår Granemålatjur Jesse James och hans tre tjejer med kalvar. Det är skönt att arbeta med proffs alla de vuxna djuren är vana vid att transporteras och vet att det alltid är något gott som väntar när man kommer fram, för småkalvarna som är födda på betet är det inte lika självklart att det skall vara någon mening med att gå in i transporten men flyttar man dom med sina mödrar och resten av flocken låter dom sig lugnas.

Alla våra blivande avelsdjur har en träningsperiod på några månader då vi flyttar årets omgång med ungdjur från vinterhagarna och vindskyddet in i stallet där de får med daglig kontakt med människor och lär sig att bli hanterade. Det unga kvigorna och tjurarna får maten serverad precis som vattnet och för att stärka bandet till sina skötare ryktar vi de varje dag som de står inne för att hålla pälsen ren och fin. Den närkontakten skapar förtroende och gör det lättare för människa och ko att arbeta tillsammans. Dessa intensiva träningsmånader sitter i för resten av livet vissa kvigor och tjurar gillar det så mycket att de blir som plåster på en så fort man går in i hagen, det skall hälsas och klias på ryggen och allra helst vid svansroten.

Tidlös klassiker

Det är många som skriver och undrar om våra Gammal Svenska Rhode Island Red (GS RIR) och vill veta mera om rasen och deras ursprung samt vad som är skillnaden mellan GS RIR och Eksjöhönan

Under 2003 började vi arbeta med svenska raser då bland annat Silveruddsraserna som skapades av pastorn Martin Silverudd MS. 2004 och 2005 blev det många resor upp i landet från vår gård i Skåne för att försöka få tag på det som fanns kvar av Silverudds raser. Det var så jag kom i kontakt med Sture Svensson på Stenkvills hönsgård utanför Eksjö. Sture var en av det sista kommersiella besättningarna som hade MS Fifty Five Flowery FF i produktion och tog fram brukshönan Rubin 88 för försäljning. Rubin 88 är resultatet av en parning mellan en Fiftyfive Flowery höna och en RIR tupp. Men för att kunna ge upphov till Rubin 88 måste RIR tuppen komma från en speciell linje av RIR. Varför då?

Genom att använda sig av korsningseffekten en teknik där man korsar vissa speciella raser och linjer för att få fram bra bruksdjur med specifika egenskaper. Detta är en gammal teknik och den unika korsningen som blir får i regel ett nytt namn i detta fall Rubin 88.

Just denna RIR linjen som vi kallar Gammal svensk är den linjen som Silverudd själv kom fram till var den bästa för att ta fram en brunvärpande korsning med FF hönor. Det fanns andra nummer i Rubinserien där man i stället använde sig an andra raser så som New Hampshire. Sture var en uppfödare av den gamla skolan och hade testat flera av Silverudds korsningar men hade nu endast kvar två raser, Gammal svensk Rhode Island Red och Fiftyfive Flowery. Han är även mycket kunnig och visade gärna upp sin anläggning, detta var verkligen den gamla skolan där hönsen levde i kullhus under somrarna med stora utegårdar till.eninje av RIRna och en RIR tupp.n GS RIR och Eksjöhönan i kullhus under sommrarna med stora utegårdar.

När jag var på besök hos Sture första gången var jag där för att köpa FF hönor och hade det mesta av mitt fokus på dem. På plats hos Sture fick jag reda på att han även hade en RIR linje och hur han bedrev sin avel för att få fram Rubin 88.

Stures besättning var en av det första som inledde ett samarbete med Silverudd och tog in hans raser. Efter att Silverudds bortgång 1986 fortsatta Sture som han alltid hade gjort med sina höns utan att ta in nytt genmaterial. Sture hade bestämda åsikter om sina djur och det gick väldigt bra att köpa hönor men inte tuppar. Anledningen till detta angav han inte men man kan anta att han ville vara ensam som ha sin linje av RIR och FF. Som tur är fick jag kontakt med Rosita Svantesson som hade FF tuppar så med hjälp av hennes djur startade jag min första flock med FF silver.

Hur unika Stures RIR var uppdagades först senare i efterforskningen efter kulturraser då det inte gick att uppbringa en enda flock förutom hans RIR med sina rötter i gamla produktionsstammar. Stures åsikter om att inte sälja tuppar omfattade även RIR så något/några år efter mitt första besök kom jag förbi för att köpa vanliga matägg. Detta skedde under vårvintern då hans RIR tuppar går med RIR och FF hönorna. Jag fick köpa både bruna och vita ägg och ifrån denna enda omgång med kläckägg härstammar alla djur som föreningen i dag bevarar.

Sture hade haft sina djur sen 1974 då han tog in dem och har inte tagit in något nytt genmaterial sen dess. Anledningen till att det blev denna RIR linje heter Martin Silverudd så förutom att skapa en mängd egna raser har han även indirekt varit med och räddat en gammal svensk stam av RIR till eftervärlden.

Det rörde sig inte om så många djur i början men storleken på flocken ökades redan till året efter och har sedan dess legat ganska konstant. Vi har haft som mål att sprida våra kulturrarser till andra intresserade uppfödare. Vissa raser har varit mycket omtyckta och spridit sig snabbt så som den grönvärpande Isbaren, medan andra som GS RIR har varit lite svårare.Därför har vi i princip själva med att bevara GS RIR under flera år, det är först under senare år som rasen har fått en större spridning och den har fått mera uppmärksamhet.

Förutom att vara en frisk och sund ras som lägger mycket ägg får man även fina slaktkroppar på ungtupparna och äldre avelsdjur. Med en väldigt extensiv uppfödning får man lätt upp dem i en slaktvikt på 1,4 kg vid 4 månaders ålder.

Det har genom åren funnits det som har anmärkt på att GS RIR skiljer sig mycket i utseende från vanlig RIR och även från den tidiga standarden som finns för rasen och jag kan inte annat än att hålla med. De skiljer sig i utseende men flera av de egenskaper som har försvunnit i vanlig RIR finns bevarad i våra GS RIR så som den mörka äggfärgen, tåligheten, lätta kroppsvikten, mycket god äggproduktion. Att de varierar så i färg beror på att färgen på fjädrarna har varit av underordnad betydelse och har fått stå tillbaka för produktionsegenskaperna. Även vikten hos GS RIR är lägre än hos vanliga RIR det är något som redan Silverudd noterade och framhöll som något fördelaktigt då en lättare höna behöver mindre underhållsfoder och är med lönsam för bonden.

Mitt urval av avelsdjur har baserats på det djur som jag såg hos Sture och det första omgångarna med kycklingar som jag fick. Det är djur som varierar i färg från mönstrat brunt till svart hos hönorna medan tupparna är mera mahognyfärgade. Kycklingarna är mörka till nästan svarta och inte alls så ljusa som vanlig RIR.

GS RIR har under det senaste året även fått en dotterras i den sk Eksjöhönan.

Medan vi arbetar med att bevara det ursprungliga utseendet och egenskaperna på GS RIR har man hos Eksjöhönan valt att avla mera på färg hos de vuxna djuren och kycklingarna och ta in djur från andra besättningar. Det är roligt att intresset ökar så mycket att man har valt att skapa en ny ras som bygger på GS RIR men det gör det extra viktigt att bevara kärnan för rasen oförändrad så man alltid kan återvända till ursprunget.

Lost and gone forever

För några dagar sen kunde man läsa i flera medier att en av världens allra sista  nordliga vita noshörningar hade dött på ett zoo i USA, nu finns det endast 5 individer kvar av denna underart som kommer att försvinna helt inom snar framtid. Det finns flera exempel på stora däggdjur som utrotats dom senaste åren, Yangtzedelfinen från Kina är nu klassificerad som troligen utdöd då man inte kunnat hitta några levande individer eller kunnat verifiera några påstådda iakttagelser.

Även på hemma plan  förlorar vi biologisk mångfald, under många år har vi på Bokeslundsgården arbetet med att bevara våras äldre svenska raser, vi har haft lyckats i många fall att vara med och bidra till att vända trenden för olika raser som Klövsjöfåret och Granemålakon. Men vi har även misslyckats och det är ett av dessa misslyckandena som vi vill ta upp i dag.

Här har vi en bild på en av det sista renrasiga hönan av silveruddsrasen Silver Barred Rhode Island Red SBRIR, Martin Silverudd MS var en pastor i Småland som tog fram ett flertal hönsraser som skulle passa småskaliga hönserier, SBRIR var en av hans sista raser som skapades innan han dog 1986. Efter sin bortgång levde många av hans raser kvar ute i produktion i flera olika besättningar men då SBRIR aldrig han bli särskilt sprid var den betydligt mer sårbar.

Martin beskriver rasen som :

Renrasig för B, S och k+. Mörkbruna ägg- brunare än någon RIR, SBRIR-tupp x RIR- höna ger idel renrasiga SBRIR-hönkycklingar. RIR x SBRIR är 100% könsvisande, i likhet med många andra liknande korsningar (guldtupp x silverhöna). Ypperlig för treledskorsningar av typen RIR x ( SBRIR x NH). Om e+ eller annan bra gen tillföres SBRIR, blir varianten 100% könsvisande i sig själv.

Det finns även uppgifter om att den skulle värpa gröna ägg.

Här är ytterligare två hönor som är avkommor efter det schemat som Martin Silverudd MS själv förespråkade SBRIR x RIR, men redan här börjar rasen att försvinna. Även om MS instruerar att man kan göra så här för att behålla en mycket gynnsam genupsättning i ett djur är nu rasen redan på väg att dö ut. Det RIR hönorna som vi hade att tillgå var alla av utställningsstammar och även om de vann priser saknade den rätta historien och bruksegenskaperna för att vara lämpliga, det räcker inte bara att vara en RIRhöna.

På MS tid fanns det fortfarande riktiga brukslinjer kvar av ett flertal gamla kulturraser dessa är nu nästan helt borta, lite grann som när man försöker bygga ett modellflygplan och upptäcker att det saknas bitar, i stället blir ditt flygplan svävar i lyften kraschar det, så utan rätt bitar funkar inte det schemat som MS har givit oss.

Man kan bevara raser på flera olika sätt men vill man behålla den ursprungliga anpassningen till rasens/populationens uppkomstområde måste det ske med så lite inblandning av andra raser som möjligt, helst ingen!

Om det inte skulle återupptäckas en hitintills okänd besättning med SBRIR är den rasen utdöd för alltid och förlorad till historien, det som en gång har gått förlorat går inte att återskapa.

Det skulle inte vara svårt att skapa en korsningsras som till utseendet liknar SBRIR, man kunde till och med använda några av MS andra raser som byggstenar och sen kalla den för SBRIR men det är lite som gravplundring på en annan ras namn.

Bara för att man häller vit färg i vatten blir det inte mjölk. Arbetar man med äkta bevarande är insidan minst lika viktigt som djurens yttre, och så måste djuren ha den rätta historien. Det gamla svenska raserna kan spåras tillbaka i historien och har under många generationer formats av sin miljö, att tillvarata denna anpassningen det är att bevara. Det är därför vi har lagt så mycket tid och resurser på att spåra upp och bevara det raser som Martin Silverudd arbetade med och lite extra ledsamt att vi inte lyckades rädda SBRIR från utrotande.

Två tuppar av SBRIR tillsammans med en GS Vit Leghorntupp

Kulturraseraser, Martin och vackra ägg

Gammalsvensk Rhode Island red

Varför har man egentligen så många olika raser? kan man inte bara nöja sig med en och slippa allt merarbeta med att ha en massa olika grupper. Svaret på den frågan är det nog många med höns som ställer sig och det finns nog lika många svar. För oss på Bokeslundsgården har bevarandet alltid varit viktigt och när vi gjorde efterforskningar kring höns och bevarande stod det snart klart att en viktig hönsgrupp stod helt utanför det organiserade bevarandet och riskerade att försvinna för alltid ”See a need Fill a need”. Den gruppen höns som jag pratar om är våra Svenska Kulturraser, det är en grupp höns som har funnits i landet under lång tid eller skapats här, det är alla bruksraser alltså höns för kött och ägg framför att dom skall vinna priser på utställningar, kort och gott så är det inre egenskaperna som är viktigare än den yttre. Ett namn som snart dyker upp i dessa samanhang är Martin Silverudd en doldis i bevarandesamnhang kring höns, han var en av dom mest drivande för att vi skulle bevara våra Svenska hönsraser som en garant för framtiden och en länk till det förflutna, han förstod den rikedom som dessa raser representerade och hur de kan komma att bli viktiga i framtiden. Han var med och startade det som i dag är Svenska lanthönsklubben tyvärr så dog han kort där efter men man kan kalla han för en av gnistorna som tände facklan som än i dag lyser.

Gammalsvensk Vit Leghorn

När han började intressera sig för höns genomgick den svenska hönsnäringen en stor omvandling, man gick från det gamla sättet att bedriva avel med rena raser och ett eget svensk avelsarbete till att importera hybrider i stället. Lantbrukarna kunde inte längre själva bedriva avel med dessa hybrider utan tvingades att ständigt köpa in nya värphönor, Martin ville hjälpa den svenska hönserinäringen genom att modernisera och utveckla det material som redan fanns. Han använda gamla svenska stammar av Vit leghorn och Rhode Island red i flera av sina raser för de hade under lång tid bevisat sina goda produktions egenskaper. Det han villa göra var att underlätta det tidskrävande arbetena så som att könsortera kycklingarna, hans första försök inom området Fifte five flowery (skappad 1955 och flowery= blommig) var en stor framgång. Det var en ras som byggde på Vit och Brun Leghorn och som hade flera gener som gjorde den mycket lämplig för att ta fram könsvisande kycklingar både i renavel och i korsningar.

Isbar

Han fortsatta med att ta fram ett flertal raser många av dem könsvisande och med stor spridning på äggfärg, Martin var övertygad om att det då nästan allenarådande vita äggen borde kompletteras med bruna, gröna rosa mm. Den mest välkända av hans raser har under det senaste tio åren blivit Isbar en grönäggvärpande ras som är otroligt produktiv. Det fanns tidigare även Vit isbar som är en helt annan ras tyvärr så finns den inte längre kvar som ras utan endast korsningsdjur som endast har yttre likheter med den ursprungliga Vita Isbaren.

Smålandshöna

Martin gick bort 1986 och hans sista ras blev Smålandshönan uppkallade efter det landskap som han var verksam i under sin karriär. Han omnämner den som brunvärpande leghorn för det är nästa uteslutande en Vit leghorn men utan den vita färgen. Med hjälp av några procent gener från Rhode Island red kunde han bryta den vita dominansen på både ägg och fjädrar och fick fram en mycket lugn höna som är viltfärgad i silver med gökfärgat som lägger avlånga bruna ägg. När vi efter lång efterforskning hittade det två sista besättningarna med Smålandshöns var det skarpt läge, den ena hade svårt att hinna med att ta fram kycklingar och den andra var beredd att sluta för de tyckte att Smålandshönan var för dålig i produktion troligen pga allt för långt driven inavel. Vi lyckades köpa en höna från den första besättningen och en mindre grupp med tuppar och hönor från den andra. Att vi lyckades bryta inavlen genom att sammanföra bägge dessa linjer var räddningen för rasen som nu åter börjar spridas till flera besättningar.

Queen Silvia guld

Ja det var inte så mycket avsikt att det skulle bli så många raser här hemma de var att alternativet som vi inte kunde acceptera, antingen så bildar vi en kärnbesättning för kulturraserna eller så står vi vid sidan och ser på medan de försvinner för alltid. Nu står vi här 10 år efter att det hela började och ångrar inte en sekund eller vansinnigt långa resorna för att rädda en ras eller variant. Det är ett vrakpris jag gärna betalar för det är omöjligt att återskapa det som har gått förlorat

Hemma bäst

Efter två intensiva veckor med att besöka gårdar runt om i Europa är man nu till slut hemma igen. Det är mycket som hinner hända på två veckor. Den första frosten la sin hand över trädgården och gjorde att man fick se vad som gömde sig under alla bladen. Med fantasi eggande namn som Delicata Zeppelin, Sweet Dumpling och den bästa av dem alla Uchiki Kuri. Efter hand som de mognar får vintersquashen flytta in och kommer sen att hålla sig fina i flera månader, ibland även ett helt år. Vintersquash är mycket tacksam att odla och att använda i köket så därför utgörs den en stor del av trädgårdens yta. Vi odlar vintersquash och deras släktingar gurka, melon mfl på något som heter mypex. Det är en planskoleväv som är mycket tålig som som kan återanvändas år efter år. Den vi har är svart till färgen för att ge våra plantor det som de gillar allra mest nämligen värme. Den svarta mypexen värmer snabbt upp jorden på vårarna samtidigt som den är genomsläpplig för vatten, den skapar ett prefekt mikroklimat och gör att behovet av rensning blir minimalt.

 

Det är inte bara trädgården som skall förberedas för vintern, även ute i de olika bigårdarna finns det fortfarande arbete att göra med den sista fodringen inför vintern. Bina har sedan augusti börjat förberedas sig för den kommande vintern och i samma takt som antalet blommar har minska har bisamhället gjort det samma. För att samhället skall vara välrustade har vi sett till att de har ett lagom stort utrymme inför vintern så att de inte behöver värma upp mer än nödvändigt sen när kylan kommer. En annan viktig sak är att det finns tillräckligt med pollen i varje samhälle så att till våren då bina börjar förbereda sig inför sommaren och antalet bin ökar används pollen som foder i det växande samhället. Vill man ha friska och starka samhällen behöver de även behandlas mot parasitkvalstret Varroa som lever på bina och deras laver. Vi på Bokeslundsgården har valt att använda den ekologiska metoden med bla Mjölksyra i stället för bekämpningsmedlet Apistan som kan lämna restprodukter i den färdiga honungen.

Medans hösten betyder förberedelser inför vintern betyder det för andra ett slut. Hur bra ens djur än har haft det är det aldrig en rolig dag när man tar det slutliga beslutet vilka djur som kommer att få leva kvar som föräldradjur till nästa generation och vilka som kommer att sluta på tallriken.  När vi säljer kött till privatpersoner och restauranger använder vi oss av det bästa småskaliga slakterierna vi kan hitta så att djur som har haft ett bra liv även skall få ett bra slut. Det djur som vi äter själva slaktar vi här hemma på gården, minimalt med stress och inga transporter. Att kunna slakta och ta tillvara på ett helt djur är kunskap som blir mer och mer ovanligt. Idag fick vi hjälp med slakten av våra två praktikanter som är här för att lära sig just om detta. För oss är det att respektera djuret att ta till vara så mycket som möjligt och inte kasta mat. Våra praktikanter har nu fått prova på allt från att bedöva, avliva, plockning, urtagning  till styckning. Bara för att själva slakten nu är klar är det mycket arbete som återstår, soppa som skall kokas på krås, ben som skall saltas och sen rökas och så kanske det godaste av allt inkokt kalkonlever med kalkonfett mera bilder på detta kommer framöver.

 

Måste bara få avsluta med en sista bild från dagen, detta är på en av det blivande föräldrar djuren. När man ser hennes fantastiska fjäderdräkt fylld av gyllene toner och stänk av guld blir man så nyfiken på att se hur hennes kycklingar kommer att få för färger. Om några månader när vårens kycklingar kommer får vi svaret.

Bondens böna

Vilken sommar det har varit i trädgården, en mild vinter följs av en tidig vår lång försommar och extrem värme. Det skiftande vädret har gjort att vissa grönsaker så som rädisorna blev klara mycket snabbt, lite för snabbt egentligen för det var inte så många veckor som vi hade på oss att skörda innan dom gick i blom. Den 12 mars började vi så Bondbönor då det fortfarande var lite kyligt i luften och jorden var lite på gränsen till att vara för kall. Det flesta bönorna vill ha det riktigt varm så antingen så man dem sent eller så förkultiverar man dem innan och planterar ut stora plantor. Det är här Bondbönan skiljer sig för den har inga problem med kyla snarare tvärt om för den trivs riktigt bra och skadas inte av enstaka frostnätter. Efter att i flera veckor ha skördat ar det nu tid för det allra viktigaste av allt fröodlingen.

Det största och finaste baljorna ar fått sitta kvar på plantorna så själva bönorna inuti har fått all den näring dom behöver och blivit så stora som dom bara kan fulladdade med växtkraft. När baljorna börjar svartna och man hör fröna rassla där inne är dom mogna att skörda i vårat fall nästan exakt 5 månader efter sådd.
Efter att man har skördat skall själva bönorna rensas från baljan och det finns inget bättre verktyg till detta än flinka fingrar.

Efter att alla fröna är rensade och vi har fått nästan 15 liter Bondbönor skall de läggas på tork. Den sista fukten måste lämna fröna innan dom är redo för att sparas.
För att fröna skall hålla så länge som möjligt och behålla en hög grobarhet skall de förvaras torrt, svalt och mörkt. Är de fuktiga när man börjar lagringen finns det risk att förna möglar och allt arbete är förgäves.

Du kan köpa utsäde till din Bondbönor varje år men tycker du att detta med fröodling värkar spännande så är Bondbönan en perfekt nybörjarväxt. Det finns många olika sorter som är odlingsvärda alla med lite olika egenskaper. Vi har fastnat för en sort som heter Crimson flowered Indiga en rödblommande sort som har tvåfärgat utsäde både röda och gröna. Mycket lätt att odla, får alltid en bra skörd som smakar fantastiskt.
Genom att själv odla dit eget frö kan du vara med och bevara en sort genom Föreningen Sesam http://www.foreningensesam.se/ kan du hitta utsäde och få hjälp och stöd i dit arbete med att bevara. Genom att själv fröodla äkta gamla sorter hjälper du också till att bevara ett självständigt jordbruk där det är bonden själv som har rätt till sitt utsäde och man tvingas inte till att betala licensavgifter till något företag.