Champagne strawberry

Champagne strawberry white with pink seeds

Meet the pineberries a strawberry thats white and taste of pineapple

Don’t expect a big crop, every plant only produces a handful each summer so enjoy with someone you really care about #extraspecial #pineberries #strawberry #summer #supportyourlocalfarmer #organic #garden #eatclean #exceptionellråvara #bokeslundsgården

Annonser

Hello my lovely

Basilika is by far my favorite herb in the garden I can’t get enough of it. Basil is not a hardy plant it doesn’t like to put up a fight. Really good rich soil with plenty of water not to windy and the most important Heat warm summers like the one we have now is perfect.

Enjoying it fresh is always best but pesto is not far behind. In the deep of winter you transform your cooking to this warm summer days #basil #basilika #ocimumbasilicum #summer #farmfresh #organic #healthyfood #ärligmat #bokeslundsgården

School is out for summer

School is out for summer so today I have the best helpers ever in the apiary.

Instead of a teacher they have dad educating them on how bees live.

Everything from how the queen is to mother to all the bees in the hive to how they build the wax cells. The joy of learning and the love for bees #happybeekeeper #beekeeping #honeybees #beekeeper #apiary #bees #apiculture #urbanbees #apicultura #honey #apis #l#apismellifera #urbanbeekeeper #savethebees #urbanbeehive #pollinator #beefarm #backyardbeekeeper #bee #biodling #hive #beehive #honeybee #pollineramera #svenskabin #bokeslundsgården

Hello beautiful

Say hi to our new baby girl that surprised us all this morning. It’s been many years since we had a calf with so much white patterns. So pretty with her half white half brown face. After a winter of bad luck with our cows we hope the tide has turned so we can start increasing our herd of endangered heritage cows again #wowyescow #summer #outdoors #pasture #freerange #organic #heritage #cow #calf #granemålakor #kalv #minlandsbygd #enbonde #exceptionellråvara #alltidpådjurenssida #bokeslundsgården

Missing our baby piglets

The mom isn’t. She was pretty weary having them around always demanding food from her. Now all 8 moved to a school in Linköping, and while our boar Bertram is visiting @gladageten the mom is spending the summer with her older daughter digging around the garden and living the good life.

Our piglets stay with their moms for about 3 months or when she gets tired of them. This insures that they get the best possible start in life. Many pig farmers take the piglets from their moms 21 days after birth. So for the pigs sake choose organic pork the next time and if you can from Linderödssvin. Better taste better life #bokeslundsgården #linderödssvin #pig #piglet #kultingar #lantras #pasturepork #alltidpådjurenssida #happypig #outdoors #freerunning #farmlife #organic #beyondorganic #goodlife #cleaneating #exceptionellråvara fotograf Lina Eidenberg Adamo #lantliv #mittlantliv

Big first when our kiwi is flowering

Bucket list fruit for all gardeners too at least try to grow but it not easy in our climate.

Fingers crossed now #kiwi #kiwiflower #bucketlist #organic #garden #flowers #homegrown #dreamscometrue #supportyourlocalfarmer #exceptionellråvara #minlandsbygd #enbonde #bokeslundsgården

Today is the day

Finally planting Surklöverrova Oxalis tetraphylla never heard of it? This is one of the forgotten vegetables that once was common but now rarely found in gardens. It’s not winter hardy so you need to store it inside when it’s cold outside, root celler or fridge is the best. You can eat the tasty leafs and flowers that come in a multitude of patterns. In the fall when you take them out of the ground you can also harvest big and crispy roots #surklöverrova #Oxalistetraphylla #grönsaker #vegetables #exceptionellråvara #heritage #organic #outdoors #photography #cleaneating #supportyourlocalfarmer #farmfresh #minlandsbygd #enbonde #garden #eatgreen #bokeslundsgården #mittlantliv #tidningenlantliv #lantliv fotograf @linaeidenbergadamo

Linderödssvinets dag 9 maj

Idag firar vi Linderödssvinets dag 9 maj hipp hipp hurra för det nästan 600 st Linderödssvin som finns framtiden ser ljus ut!

Så har det dock inte alltid varit, 1952 räddade Skånes djurpark en av det sista suggorna och hennes ättlingar utgör idag basen till alla Linderödssvin.

Här hemma firar vi lite extra med våra egna Linderödssvin som här testar en karriär som vallgrisar #linderödssvinetsdag #linderödssvin #frigående #jordpåtrynet #bevarande #genbank#bokeslundsgården #exceptionellråvara #alltidpådjurenssida

Allmogekon katastrof för bevarandet

100_1758

Jag vill bemöta den kritik som har riktats mot mig och mitt bevarande av Föreningen Allmogekons Ordförande Krister Kortebäck

Resultatet efter att i mer en tio år arbetat i genbanken med att förbättra det praktiska bevarandet och hur föreningen bedriver sin verksamhet är att jag har blivit utesluten som medlem och mina djur utkastade ur genbanken.

 

Låt mig först ge dig lite bakgrundshistoria och jag kan berätta redan nu att detta kommer att bli ett ganska långt inlägg

Ända sen jag var liten har jag haft kor i mitt liv, av min farmor fick jag lära mig hur man mjölkar och gör hemost och av vår granne i byn fick jag lära mig vad det innebär att ha djur och mjölka morgon och kväll alla dagar hela året.

Det var också då jag först började arbeta med bevarande och hade Ölänska dvärghöns och svenska Blåankor.

Som bevarare håller man alltid ögon och sinne öppet för att det kan finnas oupptäckta populationer av gamla svenska djurraser kvar där ute på gårdar och torp. 2004 kom jag i kontakt med en av dessa och det blev starten på bevarandet av Granemålakon. Denna population av gamla lantraskor hade i över 100 år bott på samma gård i nord östra blekinge precis på gränsen mot småland, ägaren Vigurt Fredriksson hade blivit sjuk och kunde inte längre behålla djuren, det har alltid funnits samma stam av kor på gården sen hans föräldrar flyttade dit och som han sen övertog. Han värnade om det gamla korna och hade därför egen tjur, han fick snart ett ryckte om att vara lite egen och hans djur kallades för inavelskor då kan inte tog in tjurar utifrån. Denna beslutsamhet är ett karaktärsdrag som återfinns hos djurägarna till flera av dessa djurpopulationer som har återupptäckts, man kan utan att överdriva säga att hade det inte funnits dessa eldsjälar hade vi inte haft kvar en sådan rikedom av gamla svenska raser.

 

Att skaffa kor är inte helt enkelt och i mitt fall inte planerat men jag kunde inte låta dessa djur försvinna för evigt utan var tvungen att ingripa och i alla fall försöka rädda dem, jag fick ganska snart kontakt med en annan bevarare i skåne som hade en population med gamla kor från Ljungbyhed i skåne. Han hjälpte till med att inhysa Granemålakorna och tog hand om dem medan vi arbetade med att få vår gård klar för att ha kor.

När våren äntligen kom och det var tid för våra kor att äntligen flytta hem fick vi möjlighet bredda vårat bevarande med kor från hans besättning. Dessa kor som senare fick namnet Skånsk röd boskap har en liknande historia som Granemålakon men det rör sig om två helt skilda populationer eller som man kan säga två olika raser.

 

Nu var det första kritiska steget klart djuren hade fått ett nytt säkert hem men skall det räddas på längre sikt måste nån form av organiserat bevarande till och för att det skulle hända måste rasen dokumenteras.

 

Flera personer intervjuades för att ge en så komplett bild som bara är möjligt av besättningen och hur Vigurt har arbetat. Vi hade även ett omfattande detektivarbete med att försöka leta reda på ev djur som hade sålts från besättningen och som kunde ingå i ett organiserat bevarande. Tyvärr så kunde vi inte hitta några såna djur och allt hopp för rasens överlevnad fanns nu hemma på vår gård.

 

Har man inte själv befunnit sig i den här situationen kan det vara svårt att förstå den känslan man får och det ansvar man känner inför detta. Du blir mer än en bonde som har kor du blir en beskyddare som kommer att göra allt i din makt för att bevara dessa djur.

 

Vid den här tiden fanns det bara två organisationer som registrerade och höll en stambok, Svensk Mjölk som var störst och ansvarade för nästan alla raser. Det fanns också Föreningen Allmogekon som då hade arbetat i 11 år med att hålla stamböcker för Vänekon, Bohuskullan och Ringamålakon. Allmogekon var det logiska valet att samarbeta med då det redan hade en avelsplan godkänd av Jordbruksverket och faktiskt hade som syfte att arbeta med bevarande till skillnad från svensk Mjölk som arbetade med raser som befanns sig i förädlingsavel.

 

Den dokumentationen och inventering som hade genomförts gjorde att föreningen snabbt gick med på att öppna upp för bevarande och att Granemålakon kunde ingå som en undergrupp i Ringamålakons genbank.

 

Så långt så gott men tyvärr slutade det där

När man tittar på en föreningen som Allmogekon utifrån kan allt se väldigt bra ut, man har en hemsida, man ger ut en tidning några gånger om året och man är godkända av jordbruksverket. Tyvärr så flagnar den bilden ganska så omgående när man tittade på hur bevarandet genomfördes. Från att vara en djurägare som var mer än nöjd med att bevara mina raser blev man nu tvungen att inte bara jobba mot hotet av utrotning men också mot föreningen och hur man hade arbetat.

 

Det finns många saker att anmärka på men en av det viktigaste är bristerna i bevarandet. När mina djur anslöts hade man redan två olika populationer ihop kastade i samma genbank, Skånsk röd boskap som jag nämde ovan men också Ringamåla kon som också har fått ge namn åt ganbanken, Ringamålakon är en djurgrupp från en gård i byn Ringamåla. Man kan spåra den tillbaka till 1950- talet då besättningen startades och också ett tillskott av djur under 1970-talet, denna gruppen kan som bäst beskrivas som en 50-tals variant av vår svenska Röd boskap SRB.

 

Stamboken var uppdelad i kofamiljer ett vanligt sätt där man i starten av bevarandet identifierar Founder individer, det är kor som inte är mor/dotter eller systrar med varandra utan åtskilda familjer. Dessa founders blir startpunkten på sina familjer och alla deras ättlingar på mödernet hamnar i de familjen. Hos Ringamålakon fanns det 6 såna kofamiljer och hos den Skånska röda boskapen också 6 st.

Efter en ganska kort granskning av stamboken kunde man snart konstatera två grova missförhållanden. Anledningen till att man delar upp djuren i dessa kofamiljer är att man vill underlätta arbetet med bevarandet, man vill ha en så jämn fördelning mellan dessa kofamiljer som möjligt, och när man som i detta fallet arbetar med två populationer i samma genbank ha en grundläggande fördelning mellan dessa så ingen kofamilj blir för dominerande eller för liten i förhållande till det andra.

 

Så var dock inte fallet i Ringamålakons genbank, trotts många års bevarande hade föreningen misslyckats med att hålla fast vi denna grundprincip.

Skärmavbild 2018-05-04 kl. 07.02.06

Här ser du en samanställning av kofamiljerna/kolinjerna från 1 januari 2005

Ringamåla populationens kolinjer är det 6 överst ( Hästspiltakon, Sprutti, Johanna, Zeb, Rosa, Bumle) och den Skånska röda boskapen benämns här Rögnaröd från byn där det härstammade ifrån.

 

Ni ser att man har delat upp Ringamålapopulationen korrekt men har klumpat i hopp alla det Skånska röda i en och samma.

Efter mina protester mot detta upplägget ändras stamboken och det Skånska röda korna får också sina kolinjer/kofamiljer uppdelade på samma sätt.

Tittar vi i stället på Antal djur ser ni nästa missförhållande, här ovan berättade jag om vikten av att ha en jämn fördelning mellan det olika kofamiljerna, som ni ser står en av familjerna för mer än 50 % av alla djur i genbanken. Detta samtidigt som flera av kofalinjerna är alarmerande fåtaliga. Detta var ett betydligt mer allvarligt problem och inget som man kan ändra på bara genom att uppdatera stamboken här var det så att vissa kofamiljer riskerade att försvinna helt trotts att man hade funnits i genbanken under lång tid och föreningen hade en godkänd avelsplan samt var upphöjd till registerförande föreningen, detta missförhållande kan som bäst tillskrivas okunskap hos genbanksansvarig och styrelsen. Hade Jordbruksverket som huvudman tagit sitt ansvar och verkligen granskat föreningens bevarande hade detta missförhållande uppdagats tidigare och man hade haft bättre möjligheter att arbeta för en jämnare fördelning mellan familjerna i genbanken.

 

Det var omöjligt att sitta tyst när man inser vilka brister föreningen har i sitt bevarande, jag kontaktar själv ordförande, vise ordförande, genbanksansvarig via telefon och mail för att försöka få dem att inse och åtgärda dessa brister. Tyvärr möts jag av oförstånd och ovilja att ta tag i problemet kraftfullt och verkligen åtgärda bristerna.

Ju mer jag försöker få föreningen att inse allvaret i situationen desto mer möts jag av en ovilja att diskutera frågan eller att ta in debattartiklar i föreningens tidning.

 

I och med detta stod det mer och mer klart att det inte gick att förlita sig på föreningen när det gäller bevarande utan att ansvaret för rasen ligger tyngre på den enskilda djurägaren.

 

När det gäller dessa djurgrupper är ordet population bättre än att kalla som för ras, i det svenska bevarandet har man ofta satt ett lika med tecken mellan dessa. Det flesta svenska raser som Sverige i dag har ett bevarandeansvar för har varit en population med djur som har återfunnits på en/par gårdar. Man har hållit sina djur åtskilda så mycket som möjligt från andra raser/populationer och velat bevara det gamla och inte korsa in nya raser.

Man måste ha det i åtanke när man tittar på Ringamålakons genbank som inte är en ras utan tre helt olika populationer som är samman tvingade i ett bevarande. Skall man dra en parallell till hundar hade det varit som att skapa ett bevarande där man stoppade in svensk Västgötaspets, svensk stövare och dansk svensk gårdshund tillsammans, det rör sig om helt olika historia och utseende hos dessa djur och genom att inte bevara de rena utan i stället bland ihop som en cocktail förlorar man deras unika särart. I andra rasföreningar har man sedan länge insett detta det är därför vi i dag har så många svenska raser av höns och får. De har alla varit populationer som har återupptäckt och där föreningen inser vikten av att bevara denna särarten och inte korsa bort den.

 

Tyvärr så finns inte denna grundläggande kunskapen i avelsrådet för allmogekorna, där har det varit enskilda djurägare som har insett detta värde och arbetat för populationernas särart. Föreningen har i stället haft inställningen att blandning är bäst, när jag blev involverad i föreningens arbete var detta också ett faktum som jag påpekade. Jag måste då säga att detta är ett av fallen då föreningen tog sitt förnuft till fånga och reviderade sin avelsplan med att det olika populationerna skulle ” så långt möjligt hållas i egen eller egna kolinjer”. Detta kan man som man är snäll tolka som att det olika populationerna skall bevaras skilda från varandra.

Tyvärr var detta bara läpparnas bekännelse och den inställningen som har härskat sen föreningens bildande råder allt jämt och det är blandning. Men det är inte blandning rakt av planlöst utan istället gynnas Ringamålapopulationen på bekostnad av det andra. Som ni såg i samanställningen ovan har man länge favoriserat denna populationen och konsekvent rekommenderas att kor av den Skånska röda boskapen skall betäckas med tjurar av Ringamålapopulationen. Man kallar detta fenomen för genomgående korsning där man för varje generation ökar andelen av en vissa population i avkomman på bekostnad av en annan, denna genomgående korsning har bara gått på ena hållet. Ringamålapopulationen har gynnats Granemålakon och Skånsk röd boskap har missgynnats. Förlängningen på detta beslutat hade blivit att vi hade förlorat dessa unika djur som bara hade framlevat som en genetisk skugga långt bak i stamträdet på vissa djur. Åter igen inser man att skall dessa båda populationer kunna överleva måste vi djurägare inte bara slåss mot hotet av utrotning men också mot föreningens tolkning av avelsplanen.

 

Denna medvetna plan att gynna en viss population på bekostnad av en annan var nära att kosta den Skånska röda populationen sin enda tjurlinje.

Precis som att det finns kolinjer finns det också tjurlinjer, där man i kolinjen utgår från ett moderdjur gör man det här från en tjur.

Stamtjuren Emil föddes in i bevarandet då det enda djuren som kunde räddas från det Skånska röda boskapens ursprungsbesättning var hondjur, som tur var visade det sig att flera av dessa var dräktiga.

När Emil var stor nog blev han utvald som semintjur, Jordbruksverket lät varje år spermatappa ett antaltjurar av våra svenska raser och göra deras sperma tillgänglig för djurägare.

Emil var nog den utvalda semintjuren genom tiderna som tappades i minst antal doser/strån, exakt hur många är oklart men troligen rörde det sig om strax över 80 st

Då skall man komma ihåg att Jordbruksverket själva behåller 50 av dessa doserna i ett skyddslager ifall något katastrofalt skulle hända med populationen kvar var då lite mer än 30 doser.

I såna här fall när det inte finns så många doser kvar av en tjur finns det en skyddsrutin där bara besättningar med hondjur som tillhör samma ras som tjuren och är med i genbanken skall få köpa doser.

Dessa rutiner funkade inte och medan doserna av Emil såldes helt fritt stod föreningen passiv och lät det ske. Anledningarna till detta kan vara ointresse att bevara hans tjurlinje, bristande uppföljning av det tjurar och doser som föreningens medlemmar utan ersättningar har upplåtit sina tjurar för eller att man helt enkelt inte brydde sig om att bevara denna tjurlinjen. Den enda gången föreningen motsatte sig ett köp av dessa doser var när jag försökte beställa.

Jag hade vid det här laget utökat besättningen med flera djur bla det sista tre 100% renrasiga Skånska Röda korna och vi ville med dessa se till att Emils tjurlinje levde vidare. Vi beställde i första omgången 6 doser och när det stod klart att skyddsrutinerna inte fungerade beställde vi ytterligare doser för att rädda den lilla rest som fanns kvar.

 

Föreningens ordförande Krister Kortebäck kritiserade denne räddningsauktion och sa att vi hade stulit doserna.

Vi håll dock fast vi planen att rädda Emil och året efter föddes Emil II den första 100% rena tjurkalven som fötts på många år. Det var en fantastisk framgång för rasen att äntligen ha fått tillbaka sin egna tjurlinje och Emil II användes flitigt i vår besättning och fick många avkommor. Vi upplät han även till att bli semintjur så att flera kunde använda sig av han.

 

Men varför är denna Emil så himla viktig och varför inte bara göra som föreningen vill?

Det djur som jag tidigare beskrev som founders är det djur som bär på maximal genetisk variation och det är därför viktigt att alla dessa får så många avkommor som möjligt för att skapa en bredd och mångfald i det framtida bevarandet. Här gäller det att ha ett långt perspektiv inte bara 10-20 år in i framtiden utan 100-1000 år, våra handlingar i dag får konsekvenser för deras bevarande och det gäller att ta tillvara så mycket som möjligt på bästa möjliga sätt.

 

 

Hur kunde det bli så här illa?

Jag vet faktiskt inte, nån gång i föreningens barndom slogs denna hemliga avelsplan fast där det bestämdes att vissa populationer skulle gynnas medan andra skulle på sikt försvinna nästan helt.

Men vi kan titta på några av det ledande personerna och dom som har det yttersta ansvaret i föreningen för hur avelsplanen tolkas och genomförs.

Alla raser harv en koordinator som kallas genbanksansvarig för Ringamålakons genbank har vi sen långt innan jag kom med haft Jan-Olof Storm som genbanksansvarig, han hade under några år själv Ringamålakor men övergick efter några år till att korsa dessa djur med andra raser. I andra bevarandeföreningar skulle detta agerande med en akut hotad ras resultera att man förlorade sitt förtroendeuppdrag som genbanksansvarig. Föreningen allmogekon valde i stället att belöna hans insats med att låta han fortsätta.

Vi har föreningens vise ordförande Anna Hässle som när vi blev medlemmar var hjälp genbanksansvarig till Jan-Olof, hon har aldrig själv varit ansluten till genbanken eller haft några djur som tillhör Ringamålakons genbank.

När vi läste diagrammet ovan och insåg hur illa ställt det var med det Skånska röda/rögnardö kon försökte vi förmedla tjurar till andra besättningar. Detta stoppar Anna med hänvisning till att det finns så många av den kolinjen, som ni själva kan läsa stämde inte det.

Ytterst ansvarig för föreningens bevarande och hur styrelsen och genbanksansvariga bedriver arbetet är Krister Kortebäck, samma ordförande som anklagar mig för stöld och att skada föreningen när jag vill förbättra bevarandet. Konsekvent vägrar han att svara på frågor, som ansvarig utgivare av föreningens tidning vägrar han att ta in artiklar som tar upp missförhållanden.

 

Hur grova är dessa missförhållande egentligen? Ja du har läst ett axplock som jag har tagit upp här ovan men den riktigta frågan är hur påverkar föreningens bristande bevarande nu framtida bevarande?

Ett bra sätt att mäta framgång i bevarande är antal djur, denna metoden ger inte en heltäckande bild men det är den som används av Jorbruksverket och FN livsmedelorganistaion FAO. Den ingående balansen i föreningens genbank uppgår till

Ringamåla                         37 djur

Skånsk röd                        8 djur

Granemålakon                  3 djur

Loshultakon                      8 djur

Totalt                                 56 djur*

*detta är djur som har tillkommit under flera år och det finns inga exakta siffror men summan 56 djur är så korrekt som det går att få den med tillgänglig information från föreningen allmogekon 1 januari 2015 119 hondjur och 45 tjurar

164 levande djur i genbanken

 

Det betyder att man under nu 25 års bevarande bara har ökat med 108 djur.

Målet i allt bevarande borde vara att uppnå en säker population som på lång sikt kommer att vara stor nog att säkra rasens överlevnad, en exakt siffra på hur många djur det är beror på en rad faktorer men om vi väljen en ofta förekommande tumregel rör det sig om mer än 1000 djur, den genomsnittliga ökningen i genbanken har varit 4,32 djur per år. Om man räknar med att man behåller den takten kommer det ta mer än 200 år att komma dit, alla förstår att det går på tok för långsamt. Risken för en utarmning är överhängande.

 

I dagsläget hur många finns det då?

Det är svårt att ge en exakt siffra då föreningen vägrar att lämna ut det siffrorna eller ett utdrag ur stamboken för att se hur utvecklingen har varit för det olika kolinjerna

Men går vi på det siffrorna som anges i föreningens avelsplan fanns det

 

 

 

Det sista sveket från föreningens sida var ett utpressningsförsök våren 2017.

Ni som har gamla svenska raser vet att det finns ett stöd vi djurägare kan söka från Jordbruksverket, det är inga stora pengar men det gör det lättare för oss djurägare att bevara och hålla vara raser. Man går in i ett åtagande på 5 år för ett vist antal djur och under den tiden får man inte minska den mängden djur för mycket om inte någon annan övertar åtagandet. Om man minskar mängden djur under den tillåtna mängden blir man återbetalningsskyldig är man då på år 5 kan det bli en del pengar som man måste återbetala. För att kunna få detta stödet måste man vara ansluten till stamboken och inte korsa sina djur med andra raser. Det första kravet där gör att du som djurägare står i en beroendeställning till föreningen och genom Jordbruskverkets bristande kontroll av föreningens arbete helt utlämnad till styrelsen och avelsrådet.

 

Jag har alltid försökt kommunicera direkt med föreningen och ta upp mina synpunkter på hur man bedriver sitt arbete men tyvärr är det inte möjligt i detta fall då föreningen väljer att utesluta mig. Jag vägrar dock tiga stilla om det missförhållanden som finns och som nu ingen bevakar i föreningen

 

//Johan Widing

 

 

 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑